Sen min son var baby så har jag velat se honom växa fort.Har mer eller mindre stressat på hans utveckling....Men nu är det första gången jag vill frysa tiden till is.Kan vi inte stanna här? Jag är rädd.....Jag vill inte längre att han ska in i våran värld, där han ska möta det JAG ÄR RÄDD FÖR.
I dag var det inskolning på min sons skola. I dag fick han träffa halva klassen. I dag fick han träffa sina lärare. I dag fick han känna på hur det var att vistas ute på en skolgård, inte en dagis hage......
Att se sin son stå i mitten av skolgården med hela handen i munnen och biter nervöst på sina naglar och iakttar alla ungar som springer två och två , tre och tre, skrattar och busar så får man som mamma en klump i magen.....Man vill springa fram och hjälpa till samtidigt som jag vet att jag måste släppa.
Min son är ingen mes, han är en tuff kille. Blyg, men ändå inte....Jag ser att han söker kontakt. Men får inte nå direkt svar från grabbarna i sin grupp som tydligen känner varandra redan från fotbollsträning....
Tillslut ser jag honom leka med några äldre barn som han känner igen från sin taekwondo grupp.......
När dagen ÄNTLIGEN är slut springer jag fram till min son och frågar bekymrat hur det varit så svarar han glatt:
- JAG HAR TVÅ KOMPISAR REDAN! Jag känner igen dom från taekwondon!!!
När jag fråga om nån varit dum eller varför han inte lekte med dom i klassen så titta han lite frågande på mig....
Han var sååååå STOLT över att hittat två kompisar på skolgården och det lös om honom när han sa det....
Så min oro får jag hålla för mig själv....! DET HADE JU GÅTT HUR BRA SOM HELST!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar